12 min läsning · uppdaterad maj 2026
Den genomsnittliga anhöriga lägger 8 timmar i veckan på praktisk hjälp – ofta mer i perioder. Det är ett halvtidsarbete utan lön, utan kollegor och utan slutdatum. Den här guiden handlar inte om att göra mer, utan om att göra det som faktiskt håller över tid.
Erkänn att du är anhörigvårdare
De flesta tänker inte på sig själva som anhörigvårdare. Man hjälper bara sin pappa. Men om det du gör skulle vara en tjänst, vad skulle den heta? Att sätta ord på det är första steget till att också få stöd för det.
Kartlägg uppgifterna
Skriv ner allt du gör under en månad: handla, ringa apoteket, hjälpa till med fakturor, köra till vården, prata bort en orolig kväll. Det blir snabbt en lång lista. Med listan blir det också tydligt vad andra kan ta över.
Dela – konkret
Syskon vill ofta hjälpa till men vet inte hur. ”Hjälp mig med pappa” fungerar dåligt. ”Kan du ringa honom varje söndag kl 18 i en månad?” fungerar.
Om det inte finns syskon, eller om geografin omöjliggör det, kan en extern vän eller stödperson axla det återkommande. Det är ofta där vi kommer in.
Sätt gränser som håller
Bestäm en kväll i veckan som är helt fri. Säg det högt till din förälder: ”På torsdagar är jag inte tillgänglig, då är jag med Karin.” Gränser man inte kommunicerar finns inte.
Sök stöd – det finns
Kommunens anhörigkonsulent är kostnadsfri, vet vad som finns lokalt och kan ofta ordna avlastning. Anhöriglinjen (010-103 27 70) erbjuder samtalsstöd. Det är inget svaghetstecken – det är logistik.
När det inte räcker
Om du börjar märka egna symtom – sömn, koncentration, irritation, gråt utan anledning – är det inte ett tecken på att du är dålig anhörig. Det är ett tecken på att systemet runt din förälder är för glest.
En av de vanligaste anledningarna till att anhöriga bokar oss är inte föräldern. Det är dem själva. Ett återkommande besök i veckan räcker ofta för att andas ut.