Hur ofta ska man besöka en äldre anhörig?

Det går inte att säga att två besök i månaden är för lite och fyra är lagom. Behovet beror på hur mycket annat socialt liv som finns, hur hälsan ser ut, om det finns hemtjänst eller grannar som tittar till, och på avståndet mellan er.

Det som däremot går att säga något om är rytmen. För den som är ensam större delen av veckan betyder det enormt mycket att veta när nästa kontakt kommer. Ett bestämt samtal varje söndag klockan sex är värt mer än tre oplanerade samtal någon gång i månaden, även om summan tid blir densamma.

Förutsägbarhet gör två saker: den ger något att se fram emot, och den tar bort väntan. Den som inte vet när någon hör av sig går och väntar hela tiden, och den väntan är i sig påfrestande.

Många anhöriga ökar antalet besök när samvetet gnager, och märker att känslan sitter kvar ändå. Det beror på att det dåliga samvetet sällan handlar om antalet timmar. Det handlar om att man inte kan lösa det som faktiskt gör ont: att en förälder blivit äldre, att hälsan sviktar, att livet krympt.

Det går inte att besöka bort. Och den som försöker hamnar ofta i ett upplägg som inte håller – långa resor varje helg, indragna semestrar, en egen familj som får stå tillbaka – tills något brister.

Ett mer hållbart förhållningssätt är att skilja på två frågor. Den ena: vad behöver min förälder? Den andra: vad orkar jag ge över tid? De ska besvaras var för sig, och gapet mellan dem är det man löser med hjälp utifrån, inte med skuld.

En vanlig anhörigdag ser ut så här: man kommer, handlar, dammsuger, byter en lampa, ordnar med apoteket, och åker igen. Fyra timmar har gått. Hur mycket av dem var samvaro?

Den som är ensam saknar oftast samtal, inte städning. Om du bara har två timmar kan det vara bättre att sitta ner hela tiden och prata än att hinna med sysslorna. Praktiska saker kan ofta någon annan göra – de sociala kan inte delegeras lika lätt.

Ett enkelt test: gå igenom senaste besöket i huvudet och räkna hur många minuter ni satt mitt emot varandra. Blev det mindre än en tredjedel av tiden är det förmodligen där förändringen ska ske, inte i antalet besök.

Det betyder inte att det praktiska är oviktigt. Tvärtom är sysslorna ofta en bra ram runt ett samtal – det är lättare att prata om svåra saker medan man viker tvätt tillsammans än mitt emot varandra vid ett tomt bord. Skillnaden ligger i om ni gör dem tillsammans eller om du gör dem medan din förälder sitter och tittar på.

Bor du i en annan del av landet är veckobesök sällan realistiskt. Då handlar det om att bygga ett nät i stället för en linje: dina besök varannan månad, ett fast telefonsamtal ett par gånger i veckan, en granne som har nyckel, hemtjänst där det behövs och någon som kommer regelbundet för det sociala.

Det är precis den luckan vi oftast fyller. En Samvaro-vän kommer på samma tid varje vecka och gör det som ni skulle ha gjort om ni bodde nära: går en promenad, fikar, pratar, följer med till vårdcentralen. Många av våra kunder i till exempel Gävle och Växjö har vuxna barn i Stockholm eller Göteborg.

Efter varje besök hör vi av oss till er anhöriga med en kort återkoppling. Det gör att du vet hur veckan varit utan att behöva förhöra din förälder på telefon, vilket i sin tur brukar göra samtalen lättare.

Ett annat råd till dig som bor långt bort: lägg dina längre besök när de behövs som mest i stället för jämnt utspritt. November till februari, veckorna efter en sjukhusvistelse och tiden runt högtider är de perioder då ensamheten känns tyngst för de flesta.

Det finns några signaler som är värda att ta på allvar, oavsett hur ofta du är där idag: maten blir enklare och enklare, posten ligger kvar, promenaderna har upphört, samtalen handlar bara om förr, eller att din förälder blir märkbart mer orolig när du ska gå.

Ser du flera av dem samtidigt är det sällan fler timmar av samma sort som behövs, utan en annan struktur i veckan. Vi har skrivit mer om vad man ska titta efter i tio tecken på ensamhet hos äldre.

Om du samtidigt märker att du själv börjar ta med dig oron till jobbet, sover sämre eller drar dig för att ringa – då är det ditt eget behov som ska tas om hand först. På vår sida om anhörigstöd finns både kommunens former av stöd och vad vi kan göra.

Om du vill ha något konkret att börja med: bestäm en fast kontakt i veckan som du klarar att hålla i ett år, lägg den i kalendern, och lägg till ett längre besök med jämna mellanrum. Fyll på med hjälp där gapet blir för stort.

Bestäm också vad besöken ska innehålla. Om varje träff går åt till praktiska saker kan det vara värt att lägga ut dem – sällskap hemma och följe till vårdbesök är två av de vanligaste sakerna anhöriga lämnar över, just för att de tar mycket tid och går att göra av någon annan.

Och kom ihåg att RUT-avdraget gäller våra besök, vilket gör det mer möjligt än många tror. Se hur RUT fungerar och våra priser, eller ring oss så resonerar vi tillsammans.